hannahwickstrand.blogg.se

Onsdagen den 26/2 spelade jag och en vän på en lunchkonsert i skolan. Jag spelade gitarr och vi båda sjöng. Nervositeten fanns där trots att det var en repertoar med låtar vi spelat förut och trots att jag är trygg med att sjunga med den vännen. Däremot var scenen väldigt liten, vilket medförde att människorna kom "närmare". Jag tror att det kan ha haft en bidragande faktor till nervositeten. 

 

Fredagen den 28/2 kompade jag några vänner med lite gitarrspel, på samma scen som lunchkonserten. Lokalen var nedsläckt, till skillnad från förra gången. Egentligen var jag inte särskilt nervös, men av någon anledningen så kändes det inte bra. Det var som att nervositeten var på väg, men aldrig riktigt kom fram. 

 

Onsdagen den 5/3 uppträdde jag på en större scen, men med en mindre publik. Det var jag som lead-sångerska och jag hade ett fullband som backade upp mig. Jag var nervös på ett bra sätt den gången, för tro det eller ej, det är bra att vara lite nervös. 

 

Igår, lördagen den 8/3 hoppade jag in som körsångerska i ett band som skulle tävla i Musik Direkt. Jag var hur lugn som helst, gick upp och gjorde min grej och sen var det inte mer än så. Den scenen och lokalen var inte överdrivet stor, men av någon anledning var det annorlunda. Att köra gör mig inte alls nervös. Man är lite i "bakgrunden" då och ingen tänker riktigt på att man står där, men ändå gör kören oerhört mycket. (Vi gick vidare för övrigt.)